Ibland blir det inte som man har tänkt sig… Efter drygt en vecka av stress och oro över när valparna skulle komma fick jag tipset att göra ett ultraljud. Så i morse ringde jag till samma klinik som vi gjorde röntgen på och fick tid senare på förmiddagen. Ultraljudet visade att den ena valpens hjärtfrekvens var något så när normal (180) och den andre var försvagad (140). Veterinären sa att det var tecken på att de inte mådde så bra där inne och tyckte att det var läge att göra kejsarsnitt. Som tur var kunde de lösa det på kliniken så att jag slapp åka fem mil till Linköping.
När jag kom för att hämta Penny och valparna sa en av sköterskorna att den ena var missbildad och att de jobbade med den andre som var svag. Veterinären kom in med två handdukar i vilka det fanns varsin valp. Först fick jag se den missbildade – ingen rolig syn och det var uppenbart att den inte skulle överleva: det var en chocolate roan hane. Veterinären satt och gnuggade den andra (en fin blue roan hane) med handduken men sa att han inte gett något ljud i från sig och att han sannolikt hade inre missbildningar. Jag tog det hjärtskärande beslutet att låta båda få somna in. Penny var inte med i rummet då.
Penny mår under omständigheterna bra och jag tyckte att hon skulle få chansen att se sina små. När vi skulle säga hejdå till dem så buffade hon på dem och slickade dem i ansiktena precis som om hon försökte få liv i dem. Jag sa till henne att de var borta. Det här är bland de värsta händelser jag varit med om, men jag vet att det var för valparnas bästa. Känns för jävligt, rent ut sagt, att åka hem med en tom valplåda. Alla förberedelser, all glädje och förväntan som jag känt sen förra våren när jag planerat och sett fram emot detta – bara bortblåst!
Nu är vi hemma igen och vilar upp oss. Det kommer ta ett tag innan vi är på banan igen. Tack till alla er som följt bloggen och sett fram emot att få en valp, jag förstår om ni känner er besvikna. Hoppas att ni som planerat för en valp till sommaren hittar en någon annanstans. Det här blir sista inlägget i den här bloggen. Som avslutande bild lägger jag in den blå hanen (fortfarande vid liv).

I’m sorry but I do not have the energy at the moment to translate all the above into English; extremely sad bottom line: C-section, two puppy dogs, no survivors.